Underhållningsvåld på bio
Jag blev medlurad på bio. ”Du behöver komma ut” sa min goda vän. Ja, jo, kanske det. ”Vad är det för film?” ”Tarantinos nya.” Jag blev tyst. ”Gillar du hans tidigare filmer?” fortsatte hon. ”Nja, en del”, svarade jag som inte är så bevandrad i filmvärlden och som försökte låtsas som att jag visste vem den där Tarantino är, samtidigt som jag funderade på om han är skådespelare, regissör eller något annat.
Således var jag rätt tyst under middagen före bion där min kompis, som har studerat filmvetenskap diskuterade med sin filmkunnige sambo samt sin före detta lärare på högskolan, en i filmgenren. Jag hade inte mycket att komma med, så att säga. Önskade att de skulle prata radioprogram istället.
Min goda vän tyckte säkert att det räckte med att säga Tarantinos namn för att jag skulle förstå att det var en våldsam film, men det gjorde det inte och jag såg därför bara halva filmen bakom händerna för ansiktet. Jag tror att hon hade lite dåligt samvete efteråt för att hon traumatiserat mig.
Jag säger inte att Inglourious bastards var dålig. Men jag har ingen förståelse för våldet. I min värld finns inget som heter underhållningsvåld. Jag blir inte underhållen av att se blod som skvätter när människor skjuts till döds, hur de torteras eller blir skalperade medan de fortfarande lever. Och jag förstår inte varför övriga i biosalongen log när filmen var slut.
Jag tänker alltid på Tage Danielsson vid sådana tillfälle. Hasse Alfredsson och han var på bio, också på en våldsam film. och Tage blev så upprörd att han reste sig och sa ”Får man verkligen visa sådant här!?” och tänkte gå därifrån. ”Sch, vi kan väl i alla fall sitta kvar tills filmen är slut”, viskade Hasse Alfredsson och fick Tage att stanna.
