Världskultur på en söndag
Filmaffischer målade på duk, gillas skarpt.
Bollywood och stulna peruanska tyger, under samma tak med helt olika toner. Det som är fint med att bo i en stad som Göteborg är att det finns ett stort utbud av ”något att göra saker”. Världskultur museet är en ”något att göra sak”, med gratis inträde på de flesta utställningarna blir det ett perfekt utflyktsmål.
I ändamålsenligt magiska lokaler får vi som besökare möta begreppet världskultur som är lika mångfacetterat som svårdefinierat, det är som sagt var en stillsam utställning av peruanska tyger i ett rum och en livfull, färgfylld och upprymd Bollywoodstämning i ett annat rum.
På utställningen ”en stulen värld” visas ett fantastiskt hantverk upp, ett hantverk som fascinerar och imponerar med precision och mönsterupprepning. Figurerna som kommer igen och färger som består. Det är svårt att förstå hur färgerna på textilierna kunnat behålla sin klarhet och lyster. Men de mest påtagande känslan från utställningen var för mig hur absurt det är att gravar plundrats i Sydamerika och att fynden nu finns att beskåda i Göteborg, att någon annans kulturarv stulits och exporterats. Det är väl en del i en större spel om världsmakten, vissa säger sig rätten att äga andras arv och egendom och på så vis byggs maktstrukturer upp. Att sedan sprida samlingar över världen är kanske bra ur ett bevarade perspektiv men jag känner nog en bitter smak samtidgt som det ger mig en förståelse och en möjlighet att möta en annan kultur. Det är en svår fråga om hur man ska se på just utställningar av historiska föremål, föremål från andra kulturer, men jag tänker nog att om kräver plundrade kulturer och länder tillbaka sina arv bör man nog varsamt packa ihop dem och överlämna dem. Och fram tills dess bör vi kanske alltid prata om den imperialistiska aspekten på att exportera andras kulturarv och vi bör visa dem med vördnad och inte göra föremålen till en Julia Pastrana.
Bollywoodutställningen är en upplyftande upplevelse; färger, musik, film, dans och bilder berättar något om den stora filmindustrin i Indien och om dess utveckling från att varit politisk till att bli en underhållningsapparat. Jag faschineras över vilken status en Bollywoodstjärna har och över vilken stor procentsats av filmbudgeten som går till stjärnornas löner. Men mest faschineras jag av det grafiska uttrycket och hur propagandistiska filmaffischerna känns och jag tänker att formspråket lika gärna skulle kunna saluföra maoismen. Det är upplyftande att gå en sväng i utställningslokalen med öronen öppna och ögonen upptagna av synintryck.
Filmaffischer i långa rader
Paracastextilierna ställs ut i ett mörkrum för att skydda dem mot ljus, de är mycket känsliga och väldigt imponerade.
En härlig neonskylt.
