Filmaffischer målade på duk, gillas skarpt.

Bollywood och stulna peruanska tyger, under samma tak med helt olika toner. Det som är fint med att bo i en stad som Göteborg är att det finns ett stort utbud av ”något att göra saker”. Världskultur museet är en ”något att göra sak”, med gratis inträde på de flesta utställningarna blir det ett perfekt utflyktsmål.

I ändamålsenligt magiska lokaler får vi som besökare möta begreppet världskultur som är lika mångfacetterat som svårdefinierat, det är som sagt var en stillsam utställning av peruanska tyger i ett rum och en livfull, färgfylld och upprymd Bollywoodstämning i ett annat rum.

På utställningen ”en stulen värld” visas ett fantastiskt hantverk upp, ett hantverk som fascinerar och imponerar med precision och mönsterupprepning. Figurerna som kommer igen och färger som består. Det är svårt att förstå hur färgerna på textilierna kunnat behålla sin klarhet och lyster. Men de mest påtagande känslan från utställningen var för mig hur absurt det är att gravar plundrats i Sydamerika och att fynden nu finns att beskåda i Göteborg, att någon annans kulturarv stulits och exporterats. Det är väl en del i en större spel om världsmakten, vissa säger sig rätten att äga andras arv och egendom och på så vis byggs maktstrukturer upp. Att sedan sprida samlingar över världen är kanske bra ur ett bevarade perspektiv men jag känner nog en bitter smak samtidgt som det ger mig en förståelse och en möjlighet att möta en annan kultur. Det är en svår fråga om hur man ska se på just utställningar av historiska föremål, föremål från andra kulturer, men jag tänker nog att om kräver plundrade kulturer och länder tillbaka sina arv bör man nog varsamt packa ihop dem och överlämna dem.  Och fram tills dess bör vi kanske alltid prata om den imperialistiska aspekten på att exportera andras kulturarv och vi bör visa dem med vördnad och inte göra föremålen till en Julia Pastrana.

Bollywoodutställningen är en upplyftande upplevelse; färger, musik, film, dans och bilder berättar något om den stora filmindustrin i Indien och om dess utveckling från att varit politisk till att bli en underhållningsapparat. Jag faschineras över vilken status en Bollywoodstjärna har och över vilken stor procentsats av filmbudgeten som går till stjärnornas löner. Men mest faschineras jag av det grafiska uttrycket och hur propagandistiska filmaffischerna känns och jag tänker att formspråket lika gärna skulle kunna saluföra maoismen. Det är upplyftande att gå en sväng i utställningslokalen med öronen öppna och ögonen upptagna av synintryck.

Filmaffischer i långa rader

Paracastextilierna ställs ut i ett mörkrum för att skydda dem mot ljus, de är mycket känsliga och väldigt imponerade.

En härlig neonskylt.

Illustration: Björn Dahlfors

Jag har gått på bokmässan i åtminstone 15 år nu, varje år med moster Ulla. Det är tradition. När jag var yngre brukade vi äta på en kinarestaurang efteråt. På den tiden fick jag autografer av författaren till tvillingböckerna, Anders och Sören som skrev Bert och Sune, Henning Mankel och så vidare. Numera bryr jag mig inte om några autografer. Att man springer på Suneförfattarna varenda år, Henning Mankel som ser så sur ut, Lasse Åberg (fast jag såg honom inte i år!), Jan Guillou med flera, det går inte att undvika. Jag går ju inte dit för att spana efter författare. Men min moster gör det. Hon har skrivit listor på alla kändisar vi (hon) har sett. Hon knuffar till mig så fort en kändis går förbi, säger med hög röst vem det är vi tittar på och rabblar den stackarens livshistoria, både för mig och för alla som står runt omkring. Jag känner inte igen fler än dem jag redan nämt, och inte är jag intresserad heller. Jag går inte på bokmässan för att titta på kändisar. Frågan är varför jag fortsätter att gå vartenda år. Trängseln blir bara värre och värre. Arrangören borde fundera på att införa intagningsstopp. På lördagen, då jag brukar gå eftersom det för det mesta är den enda dagen jag kan, är det så tjockt med folk att man ofta bli stående utan att kunn ta sig vaken bakåt eller framåt. Det är förfärligt. Jag blir vansinnig och vill knuffa med armbågarna vilt omkring mig. Jag svär över de idioter som inte skaffar barnvakt utan tar med sig ungen i kärra. Värst är det mitt i B-hallen, där de allra störst förlagen håller till i en klump mitt på golvet. De har ofta bra monteprogram och folk som blir stånde för att lyssna slammar igen B-hallen. Det går inte att ta sig förbi.

Vartenda år tänker jag att nää, nu får det faktiskt vara nog. Det är för mycket folk. Det funkar inte. Det är inte roligt. Och ändå ser jag fram emot bokmässan lika mycket året därpå.

Jag och moster har lärt oss hur mässan är upplagd. Det är inte mycket som förändras. I år fanns tyvärr inte internetbokhandlarna med, där man brukar kunna köpa de billigaste böckerna. Spanienmontern var inte särskilt spännande och jag tycker nog att fokus på Spanien, som var temat, kunde ha varit bättre. Vad jag uppskattar allt mer är ovanvåningen. Dit brukar vi dra oss när det blir för jobbigt där nere. Vi sätter oss på golvet, eller om vi har tur; på en stol, och äter den medhavda lunchen och vilar trötta fötter. Här uppe finns också internationella torget som brukar vara kul. Här hittade jag årets fynd; Innan Ganges flyter in i natten från bokförlaget Tranan och Indiska biblioteket. En tjock bok i ett slags sammetsomslag med mönster i djupblått, med text skrivet i glänsande orange. Så vacker! Innehållet då? Ja, det är en antologi med alldeles nyöversatta dikter från Indien. Boken kommer att bli läst. Den är så vacker att den ropar efter att bli upplyft och bläddrad i.

Inte slapp jag, inte. Det är jag glad för. Kattsingen, vilket bra museum!

Jag kände inte till mycket mer än Skriket av Munch, men här fick jag se verk från hela hans produktion. Obehagliga bilder, sjukdom, död och ensamhet. Framför allt ensamhet. Och den ständiga månen i form av en penis. De starka färgerna och ansiktsuttrycken och penseldragen gav en obehaglig känsla om vad som måste ha funnits i Munchs huvud, vad han hade levt med. Och jag led med Munch, njöt av tavlorna som berörde starkt, och tänkte att jag skulle aldrig vilja ha någon av dem hemma på väggen.

En besvikelse blev däremot det berömda konstmuseet Glyptoteket i Köpenhamn. ”Åh, skulpturer!” utbrast jag när vi kom, jag som gillar skulpturer. En halvtimme senare gjorde jag det inte. Sal efter sal var fylld med skulpturer, vita marmoransikten, kroppar, antika saker. Tusentals av dem. Vi kom inte undan. Efter varje skulptursal väntade en ny. Till slut sprang vi för att komma undan, men det gjorde vi inte för det fanns inget slut, det var som i en mardröm. Till slut kom vi fram till kafeterian, pustade lite och tänkte bittra tankar om de idioter som har planerat det här museet. Det finns ingen mening med att visa alla skulpturer. Välj ut några riktigt bra så att besökaren ser dem ordentligt, låt resten vila i magasinet tills det är dags att byta ut de första.

Som tur var såg vi Rodins skulpturer först.

Från kafeterian hittade vi en tillfällig utställning på temat Masker, mycket bra, och uppiggade av detta fortsatte vi vårt letande efter Degas, Picasso och de andra. Vi hittade dem två minuter innan klockan ringde för stängning.

Rita rejäla kartor över museerna så att man hittar, och lägg tillbaka tre fjärdedelar av konsten till samlingarna.

I Oslo vet man hur skulpturer ska visas. Ute i det fria, förstås. Det måste vara Europas skulpturstad nummer ett. Hela stan är fylld av dem, nya och gamla. Fantastiskt roligt att flanera omkring och hitta så fin konst på gatorna.

Make love not war - kan ett sånt uttryck någonsin dö? Knappast!

Maffiga ostmackor, Anita Lindbom ur jukeboxen och en hel hög nostalgi på museet och caféet Nostalgicum som ligger i Gamlestaden i Göteborg. Från att begreppet tonåring föddes, genom en inredningsstil som allt mer blir populär till ett Sveriges som blomstrade, miljonprogram och fyra semesterveckor vidare till 68-rörelsen som födde hela solidaritetsrörelsen i Sverige, så kan man kort sammanfatta utställningen som man blir till livs för endast tjugokronor och lite fika.

Genom möblerade rum och foton som speglar tidsandan för femtio- och sextiotalet vandrar man runt i en härlig utställning där man både får lyfta, känna, sitta, dra ut lådor och pilla skyltdockorna i näsan. Jag vill inte se mig själv som en nostalgiker men ändå kan jag aldrig sluta att må väl när jag befinner mig omgiven av femtio och sextiotals möbler. Möbler från denna tiden kombinerar ofta både form, funktion och kvallitet, det är antagligen därför det idag är ett sådant sug på andrahandsmarknaden för objekt från den tiden.

Att femtiotalet och sextiotalet också har format hur vi lever idag är tydligt, det är nu gemene man får råd att köpa en bil, tv gör intrång i vardagen, det finns gott om jobb, det finns en god köpkraft och en rik och välmående stat som kan modernisera landet genom miljonprogrammen. Det är också här som den klassiska arbetarklassen reser sig ur gruset genom socialdemokratin och snabbt snurrande hjul.

Det är fint att utställningen avslutas i 68-rörelsen och på väggen hänger bilder från Vietnam, på Che Guevara, Bob Dylan och Joan Baez (som förövrigt kommer och spelar i Sverige i höst).

På det stora hela känns det som ett nedslag i folkhemmet med utsvängningar bland mods, hippies och filmissamlande tonåringar.

Mer information om utställningen hittar du på Nostalgicums hemsida.

Vi öppnandet skrev GP om museet.

Wall of Fame i 68-rörelsen

Volvo Amzon massproduceras

En tonåring förbereder sig inför att ut och svira.

En mängd trevliga bruksföremål

En picknickorg får på utställningen symboisera fritid och lustfylldhet.

Känns som att just denna montern är hämtad från Sällskapsresan, minns ni: Pass, pestas, prit och piletter. På femtio och sextiotalen tog charterresadet fart.

Mods, eller bara vanliga ungdomar bestäm själv men ge filmen "De kallar oss Mods" en chans.

Även då bar människorna kläder.

Frågan är om 68-rörelsen var lika röd som denna kaffeservis?

Ingo Johansson en av Sveriges stora idrottsmän, göteborgaren med nävar av stål. Hans knock och fotbolls-VM 58 är båda en del av tidsandan.

Inte lika utvecklat som idag men hockeyspelet har allt hängt med ett tag.

Make love not war - kan ett sånt uttryck någonsin dö? Knappast!

Håret i ansiktet och sjalar på huvudet.

Tre av dräkterna på utställningen.

Tillbaka på Röhsska, inte så imponerad denna gången heller men när chansen ges att se en av modevärldens stora, Coco Chanels, kollektioner på nära håll så kan man inte säga nej och stanna hemma. Utställningen i sig var inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Totalt ett cirka tio plagg, lite accessoarer och några texter, vad som slår en är hur fantastiskt vackra kläder Coco och Cocos modehus skapat. Om utställningen finns mer att önska, Röhsska brukar ha filmer som berättar om personen bakom (som exempelvis finns på Voukko och Maud Fredin Fredholm), detta saknades i detta fall och istället fick vi se en reklamspot om en kommande film som handlar om just Coco Chanel.

Åter igen trotsade jag fotograferingsförbudet för att kunna delger er läsare av upplevelsen. Vad museet vill uppnå med att ha fotograferingsförbud vet jag inte riktigt men det kanske bottnat i samma halvljumma moral som skiv- och filmbolagen visar upp i fildelningsfrågan. Jag tror snarare att några bilder kan locka fler till och öppna museet för fler besökare. Dessutom är ju just museets uppgift att visa en konstskatt eller samling för en stor publik och sen är det bara sorgligt att den borgerliga alliansen som styr Sverige avskaffade den fria entrén på museum.

En ut av de pågående utställningar som verkligen växte för mig vid detta besök var den med Maud Fredin Fredholm verk och att lyssna på henne i filmen är entreprenörskap och girl power ta mig tusan.

Läs mer om utställningen i GP.

En hel del personer besökte utställningen.

Jag vill verkligen ha detta skrivbordet. Till jag hittar det får jag gå och kika på det på Röhsska.

En jäkligt suddig bild på iPhone, men det är ändå cred till museet att de uppdaterat sin utställning med den.

Jag tycker skyltarna är mycket fina det skapar något mer och något personligt i sitt uttryck.

Skylten funnen på Lindholmen

Skylten funnen i Sannegårdshamnen

Denna skylten minns jag inte vart jag fann

I Gamlestan

I Gamlestan

I Gamlestaden, utanför Konsum

Uppdatering 22 Augusti

Cyklister, i krokarna runt Munkebäcksgatan

Trehjuling, på Stockholmsgatan

Har du sett fler? Vart? Kommentera eller MMSa gärna in en bild till 0709381440, så kanske vi tillsammans kan samla skyltar. Denna blogg kommer att fyllas på vart tiden lider.

]]> http://www.arvivuxnanu.se/2009/08/19/roliga-skyltar-i-goteborg/feed/ 1 http://www.arvivuxnanu.se/2009/07/23/textil-och-interaktion-pa-museeum/ http://www.arvivuxnanu.se/2009/07/23/textil-och-interaktion-pa-museeum/#comments Thu, 23 Jul 2009 17:45:05 +0000 Björn Dahlfors http://www.arvivuxnanu.se/?p=1414

Ett verk av Ulrika Berge

I Borås är de textila traditionerna starka och Borås var en gång en av teko-industrins vagga, här har det spunnits, sytts, vävts och all annan förädling av bomull som klätt svensken. Företag som Algots huserade här i stan och vart man än går så står de gamla industrierna tomma som monument över en sprungen tid. Textilkrisen slog hårt mot Borås och fortfarande slickar staden sina sår men ett av alla monument har fått liv i form av textilmuseet. Just det museet som bloggen handlar om. Vårt besök började med att vi blev guidade bland en massa maskiner som förädlar bomull, från att göra tråd till att det blir spetsar, vävar och trikåer. Anmärkningsvärt är maskinernas oväsen men det är också en del av utställningen charm, man får verkligen se hur det gick till. Så besöket började i industrin och sedan blev det mjukare utställningsföremål i form av de färdiga produkterna, konfektion och andra textila uttryck. Inträdet på 40 kronor är inget att snacka om, det vart det lätt värt. Museishopen är mycket välsorterad och säljer produkter från exempelvis 10-gruppen, rotor och Marimekko. Nedan finns ett bildgalleri från besöket.

Information om museet hittar du på deras hemsida
Mer om de aktuella utställningarna kan du läsa i Borås Tidning

En knölsvan i naturlig storlek.

Under våren har jag besökt ett gäng utställningar och varit både positiv och kritisk, i helgen som var besökte jag Ottenbys Naturum på Ölands södra udde och blev sjukt överraskade av en riktigt rolig utställning. Det är ingen stor utställningslokal, det är inga flashiga affischer, det är inte upphajpat men det var sjukt roligt och riktigt väl gestaltat. Fokus låg på det pedagogiska och som besökare fick man tycka, lyssna, se och uppleva – till exempel så inser man hur stor en knölsvan är och att man inte göra står i vägen där.

Många av montrarna var överskådliga och gav möjlighet att titta på ovanifrån, det finns också mycket roliga montrar som bland annat visar olika beteenden hos olika fåglar – mekaniska träfigurer av fåglarna skapar interaktion – tryck och nått händer. Vill du veta vem som sjunger i träden så finns också många montrar som ger dig en visselupplevelse.

Utställningen fokuserar främst på fåglar och är på en grundlig nivå, ingen special kunskap behövs utan utställningen bygger på att man ska förstå ett stort skeende och bekanta sig med naturen runt i kring en.

Är du på Öland nu, på väg till Öland eller planerar att besöka Öland så kan jag verkligen rekommendera Naturumet i Ottenby och deras pedagogiska utställning. Att man dessutom kan låna kikare och själv prova på att skåda fågel är en annan trevlig aktivitet.

Det blir mer än fåglar och inne i naturumet stod en tubkikare uppställd och på den hängde en lapp: ”Ser du inte sälarna så kontakta personalen”. Ögat i okularet och där låg de och solade sig.

När du dessutom är på södra udden kan du passa på att äta en bit mat, kanske klättra upp i fyren Långe Jan och besöka utställningen om hur fyrvaktarna levde förr.

Bildgalleri

Lövet av Gillis Lundgren, en klassiker och för mig en eftersökt skatt.

IKEA på Liljevalchs, som Ikea på Ikea fast det kostade bara 69 kronor, vilket är mitt billigaste Ikea-besök i hela livet. Vad som mer skiljde var att det kostade att komma in istället för ut och att man knappast kan möblera med sin Ikea-knappen (pin) som man fick. I tidningar och i media har det framförts i en del kritik mot utställningen så som att Ikea är medfinansiär, om att det inte hör hemma i konsthall, att den inte ser på Ikea med kritik, att man inte tar upp alla plagiat anklagelser och så vidare. Jag låter bli att besvara den kritiken utan ser hellre utställinngen som ett avtryck och ett uttryck för att det var socialdemokratin som byggde upp folkhemmet och att Ikea möblerade det och att ge alla tillgång till design, funktion och något nytt är i vår skruvade värld en demokratifråga.

Jag blev inte särskilt överväldigad av utställningen, men jag är överväldigad av konceptet och av mannen bakom. Man kan resa en massa kritik mot Ikea och hur Ikea beter sig men vilket multinationellt företag har inte skit under naglarna det är en del av kapitalismen och en del av vårt kapitalistiska samhälle. Och tittar man på hur en Ikea-anställd blir behandlad i jämförelse med en McDonalds- eller HM-anställd så tror jag att den Ikea-anställda har det bra mycket bättre. Jag är själv från Kamprads hemtrakter och ser mig lite som delägare i varumärket Ikea och är definitivt partisk men ändå så tycker jag att Ikea hyllas allt för sällan och ofta ursäktar man sina Ikea-möbler. Ni känner igen det: ”Äsch den är från Ikea”. Men när Ikea själv tagit plats på konstmuseum så kanske vi med mindre feta plånböcker snart kan sluta och ursäkta oss för våra Ikea möbler.

Den främsta kritiken som kommer mot Kamprad och Ikeakoncernen tror jag bygger på avundsjuka: en smålänning som knäckte koden, en man från fattigsverige som får Wallenbergarna att sova oroligt, en vanlig man som hade en idé och som utvecklade den.

Lyssna på Ingvar Kamprads sommarprogram i SR
Om utställningen på Liljevalchs hemsida

I Gammelmedia
GP, Norrköpings Tidningar, SVD, Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, Expressen, Sydsvenskan, GD, Aftonbladet, GP, DN, DN

Lite bilder från utställningen