Snabbt gott och lyxigt. Tänk om all mat var sådan. Detta är en sådan rätt, den tar cirka 20 minuter att tillreda.

Sätt på grytan med ris. Skär Zuccinin i skivor (längs med), lägg dem i en ungsform häll på lite olja sedan rikligt med riven parmesan, avsluta med att salta och peppra. Man borde kunna spetsa till zuccinin lite till genom att steka den på hög värme med salt och peppar och sen gratinera den.

Bönpeston/dipen 2-3 personer
1 liten burk svarta bönor
0,5 paprika
1 röd lök
1-2 vitlöksklyftor
1-2 msk olivolja
Frusen basilika, chilipeppar, salt, peppar och vitvinsvinäger.

Mixa först grönsaker, baljväxter och olivolja, smaksätt sedan. Låt gärna peston ha kvar lite struktur.

Det har åter uppstått en obefogad häxjakt i media, man jagar sossar som utnyttjar avdrag för hushållsnära tjänster (RUT). Ja man kanske kan häva att det är omoraliskt men: get real svenska folk och mediedrevets blodhundar! Givetvis ska man göra de avdrag man kan göra och problemet är inte att människor gör avdragen, problemet är att avdraget har röstats igenom och införts. Själv tycker jag att det är stort att Ylva Johansson satte huvudet på spiken i Aftonbladet: ”Det är en felprioritering att ge sådana som mig skatterabatt”.
Det är lika självklart som att miljöpartister gör avdrag för sina bilkostnader, eller lika självklart som att moderater i alla tider betalat mer skatt än vad de anser att man behöver betala i skatt.

Vi kan göra några jämförelse: Jag gillar SJ och vill att det ska finnas ett bolag som kör tåg i Sverige, likt väl åker jag med Veolia eller Tågkompaniet på sträckor SJ inte trafikerar. Jag är emot spel och dobbel men jag skrapar trisslotter som jag får i present.

Nu har vi på vår blogg åter bringat ordning i icke-nyheterna. Dessvärre är det så att både trovärdiga medier som Sveriges Radio och Sveriges Television hakade på denna icke-nyhet. Att Aftonbladet som inte haft en vettig analys sen någon gång innan Hasse och Tage konstaterade att både Expressen och Aftonbladet funkar lika bra att tända brasan med är dock inte så överraskande. Skämmes Svensk media!

Fler som uppmärksammat ämnet:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs Posten,  Sydsvenskan

Livet är bra här i Mae Sot. I alla fall om man har likblek hud och ett västerländskt pass tryggt vilande i fickan. En elev till mig berättade att han under sin tid här inte vågat gå utanför gården där han bor, han är rädd för att bli arresterad av polisen. Han saknar nyckeln till frihet. Han saknar ett pass. Han har fördrivit från sitt eget land och tvingas nu leva som andraklassens medborgare i sitt grannland. Jag försökte nicka sympatiskt och uppröras över situationen tillsammans med honom. Sen sa jag hejdå och började cykla hem. Väl medveten om att mitt vinröda pass gör att jag kan röra mig obehindrat här. Ett par timmar senare satt jag och åt mat på en restaurang han aldrig skulle kunna komma till. Skulle han mot all förmodan komma dit skulle han aldrig ha råd att äta där. Så ser verkligheten ut här. Några kommer inte utanför gårdsgrinden medan andra äter lyxmat i innerstaden. Det är samma rasistiska klassamhälle som härskar här som på alla andra platser på jorden, dess uttryck är bara mer brutala här. Anledningen till att jag upprörs så mycket är kanske att jag här tillhör dem som lever på toppen av samhällspiramiden, som en parasit suger jag i mig saften från tjuvarsamhällets frukter. Om någon frågar försöker jag försvara mig med att säga att jag ändå tillhör dem som kämpar emot samhällsstrukturen. Det är ett försök till svar i alla fall. Om det gör Sankte Per nöjd återstår att se.

Veckans arbete har varit tillfredställande. Det har varit full rulle från tidig morgon till sen kväll, men jag är inte här för någon stillsam chartersemester. I veckan har det varit upp klockan 07.30 för att kasta några skopor iskallt vatten över huvudet innan jag beger mig mot kontoret för en frukost bestående av ris och ris. Om man blundar riktigt hårt och tänker på något annat kan man nästan få för sig att det är risgrynsgröt. Farmors risgrynsgöt med kanel och socker på. Men så livlig är sällan fantasin klockan 08.00 på morgonen. Istället sväljer jag den sista tuggan ris under tiden som jag kastar mig upp på min cykel för att bege mig mot dagens arbetsplats. Vid korsningen här alldeles utanför vaknar jag upp ur mitt dagdrömmeri genom att någon tuttar förskräckt. Jag hade visst glömt att titta innan jag kört ut på gatan, ännu en nära-döden-upplevelse som jag klarar mig oskadd ur. Precis efter datorbutiken svänger jag höger, in på en av Mae Sot mindre trafikerade gator. Frikyrkokillen som jag träffadde i kyrkan förra söndagen vinkar glatt på mig där han rullar fram i lugn och ro på sin cykel. Jag ler och vinkar tillbaka medan mitt huvud fylls av mindre trevliga tankar om frikyrkor i allmänhet och frikyrkor i Mae Sot i synnerhet. När jag passerar de välbemedlades villaområde börjar deras vakthundar skälla på mig fanatiskt. Det gör dem rätt i. Hade det inte varit för att jag hade bråttom hade jag lätt sprängt hela området i luften. Med dynamit och slangbellor ska överklassen kämpas ner. Dem ska få se hur mycket deras vakthundar hjälper då. På ett par sekunder är jag över bron som bär mig över det smutsiga vattnet i bäcken. Sen är det bara en gata kvar. Väl framme kastar jag en blick på klockan. Tio minuter kvar, perfekt. Då hinner jag dricka upp kaffet som serveras mig så fort jag klivit in över tröskeln. Försöker förklara att det är för mycket, att jag gott kan hämta mitt eget kaffe imorgon, men får bara ett leende till svar. Orkar inte ödsla någon mer tid på det nu, det kommer bli en nog så energikrävande dag ändå. Prick klockan nio sitter alla eleverna tysta framför mig. Inte en minut försenade. Jag tittar ner i mina föreläsningsanteckningar innan jag drar igång. Är någon engelsktalande närvarande översätter han/hon, annars får dem hänga med bäst dem kan.

16.10 är dagens lektioner slut. Någon klurig fråga drar jämt ut på tiden några minuter. En spridd applåd och några artighetsfraser innan eleverna skingras. Jag sitter kvar och sammanställer dagen på min laptop. Ibland kommer någon fram och frågar något, ibland är någon extra vänlig och sätter sig ner bredvid mig för att prata lite. Sakta men säkert lär jag känna dem lite bättre. Efter någon halvtimme sänder magen dock ut en tydlig signal till hjärnan: Åk hem och ät för helvet! Blir lika förvånad över värmen varje gång jag kommer utanför skuggan på gården. Fläktarna i klassrummet är verkligen en gudagåva. Väl hemma slänger jag av mig väskan och datorn på kontoret innan jag och Linnea beger oss iväg på jakt efter dagens höjdpunkt. Fruitshaken! Med färska frukter i magen känns det lättare att sätta sig vid datorn och planera morgondagen. Vid 21.00 är jag färdig för dagen. Växlar några ord med Linnea alternativt svarar på några mejl från Sverige. Framåt tiotiden rör jag mig hemåt. Kastar några skopor iskallt vatten över huvudet innan jag kryper ner på min matta till säng. Somnar med en gång.

Ämnet för veckan har varit samhällsvetenskap och politik. Måndagen handlade om ideologi, det kändes som en nödvändig bakgrund innan vi pratade vidare. Det kanske var veckans mest lyckade dag. Eller så är det bara jag som tror det för att jag pratade på utan att ta någon notis om huruvida de hängde med eller inte. När det på tisdagen stod Demokrati på schemat hade vi mycket gruppdiskussioner och fick av någon anledning intrycket att de inte förstått riktigt så bra som jag trodde dagen innan och därför skruvade jag ner på hastigheten och svårighetsgraden under onsdagens föreläsningar om svensk politik och arbetarrörelsen. Det resulterade i att onsdagen förmodligen var den bästa dagen i praktiken även om min föreställningsvärld tror att den bästa dagen var två dagar tidigare. På torsdagen snackade vi genus och jämställdhet. I en klass bestående av nio killar och två tjejer har det tyvärr uppstått en ganska grabbig stämning. Killarna hade nog svårt att ta åt sig det här med genus, som ett mantra rabblade dem mest upp mäns klassiska försvarstal när någon framlägger det objektiva faktum att samhället inte är jämställt. Tjejerna i klassen utryckte dock stort intresse och ställde många smarta frågor. Vi avslutade veckan i fredags med att repetera vad vi sagt tidigare och därefter prata om folkrörelsearbete. Det var också lyckat om än vi alla, inte minst jag, var trötta efter veckan.

Maten på restaurangen i innerstaden var förövrigt jättegod. Ölen vid Swimmingpoolen i överklassområdet lika så. Frågan är om det är Sankte Per eller mig själv jag försöker övertala om att jag trotts allt står på rätt sida. Eller kanske har det ingen betydelse. Faktumet kvarstår, jag lever gott medan människor lever i misär alldeles runt hörnet. Visst ägnar jag så gott som hela dagarna åt att stödja dem som vill förändra denna ordning, men det gör mig inte desto mindre till en av dem som tjänar på sakerna tillstånd. ”Intresset ljuger aldrig” sa Marx, alla idealistiska argument till trots. Fast jag gör förhoppningsvis nytta här och jag är inte mindre vinnare på den nuvarande världsordningen hemma i Sverige. Vita, heterosexuella, medelklassmän från storstaden tillhör sällan dem som dragit nitlotten i samhällslotteriet. Kanske kan jag aldrig komma ifrån det objektiva faktum att de flesta av samhällets orättvisor idag är till min fördel. Vad jag däremot kan göra är att ta det rent subjektiva ställningstagandet att den nuvarande ordningen är fel och nyttja de resurser som står mig till bruk för att välta hela skiten över ändan. Vi får se huruvida det kommer att behövas dynamit och slangbellor i det arbetet.

Du behöver:
6-8 potatisar
1,5 grönsaksbuljongtärningar
100-150 gram fryst broccoli
1-2 gula lökar
1-2 vitlöksklyftor
Ca 1 liter vatten
Olivolja
Vitvinsvinäger
Salt, peppar och cayennepeppar

Gör så här:
Skala och hacka potatisen ganska fint, skiva den gula löken i halvmånar och skiva vitlöken. Koka upp vatten i vattenkokaren. Börja med att fräsa löken i olivoljan, fräs också potatisen. Häll på vatten, buljontärning och broccoli. Låt koka tills potatisen är mjuk, stavmixa och smaksätt sedan soppan.

Potatisen går fortare att koka om den är i små bitar, potatisen gör också soppan krämig.

Filmaffischer målade på duk, gillas skarpt.

Bollywood och stulna peruanska tyger, under samma tak med helt olika toner. Det som är fint med att bo i en stad som Göteborg är att det finns ett stort utbud av ”något att göra saker”. Världskultur museet är en ”något att göra sak”, med gratis inträde på de flesta utställningarna blir det ett perfekt utflyktsmål.

I ändamålsenligt magiska lokaler får vi som besökare möta begreppet världskultur som är lika mångfacetterat som svårdefinierat, det är som sagt var en stillsam utställning av peruanska tyger i ett rum och en livfull, färgfylld och upprymd Bollywoodstämning i ett annat rum.

På utställningen ”en stulen värld” visas ett fantastiskt hantverk upp, ett hantverk som fascinerar och imponerar med precision och mönsterupprepning. Figurerna som kommer igen och färger som består. Det är svårt att förstå hur färgerna på textilierna kunnat behålla sin klarhet och lyster. Men de mest påtagande känslan från utställningen var för mig hur absurt det är att gravar plundrats i Sydamerika och att fynden nu finns att beskåda i Göteborg, att någon annans kulturarv stulits och exporterats. Det är väl en del i en större spel om världsmakten, vissa säger sig rätten att äga andras arv och egendom och på så vis byggs maktstrukturer upp. Att sedan sprida samlingar över världen är kanske bra ur ett bevarade perspektiv men jag känner nog en bitter smak samtidgt som det ger mig en förståelse och en möjlighet att möta en annan kultur. Det är en svår fråga om hur man ska se på just utställningar av historiska föremål, föremål från andra kulturer, men jag tänker nog att om kräver plundrade kulturer och länder tillbaka sina arv bör man nog varsamt packa ihop dem och överlämna dem.  Och fram tills dess bör vi kanske alltid prata om den imperialistiska aspekten på att exportera andras kulturarv och vi bör visa dem med vördnad och inte göra föremålen till en Julia Pastrana.

Bollywoodutställningen är en upplyftande upplevelse; färger, musik, film, dans och bilder berättar något om den stora filmindustrin i Indien och om dess utveckling från att varit politisk till att bli en underhållningsapparat. Jag faschineras över vilken status en Bollywoodstjärna har och över vilken stor procentsats av filmbudgeten som går till stjärnornas löner. Men mest faschineras jag av det grafiska uttrycket och hur propagandistiska filmaffischerna känns och jag tänker att formspråket lika gärna skulle kunna saluföra maoismen. Det är upplyftande att gå en sväng i utställningslokalen med öronen öppna och ögonen upptagna av synintryck.

Filmaffischer i långa rader

Paracastextilierna ställs ut i ett mörkrum för att skydda dem mot ljus, de är mycket känsliga och väldigt imponerade.

En härlig neonskylt.

Det här står att läsa i Clas Svahns artikel i DN 6/2 2010.

Visst får det en att fundera?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sista-stammedlemmen-tog-spraket-med-i-graven-1.1040687

Bilden har lånats från Brombergs förlag. Foto: Brombergs

Guerneseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.  Visst får man lust att läsa en bok med ett sådant namn? Mary Ann Shaffer står som författare.

Boken är skriven i brevform. Det är år 1946, författaren och krönikören Juliet Ashton sitter i ett trasigt efterkrigs-London och försöker börja på en ny bok. Så dimper ett brev ned i lådan. Från Guernesey. En man som har fått tag i en av hennes gamla böcker, hur nu den har hamnat på ön, det står Juliets namn i den. Mannen blev förtjust i boken och söker efter fler av samme författare. Kankse Juliet, som nu var ägare till den här, känner till några? Därmed börjar brevväxlingen mellan Juliet och mannen, och i sin tur hela litteratursällskapet som mannen är med i. Breven blir pusselbitar i historien om hur Guernesey klarade sig igenom okupationen av tyskarna.

Under bokens första kapitel var jag inte imponerad. Rörigt skriven, med för många namn florerande, händelser som var svåra att gripa tag i. Dessutom märktes det att det var samma hand bakom alla brev, oavsett vem de kom ifrån. Det där hade Mary Ann Shaffer kunnat göra lite bättre. Ändå, efter ett tag kom jag in i boken, och fastnade. Brevskrivarnas historier blev allt mer fascinerande och det var trist när boken tog slut. Det är en härlig må-bra-bok som lockar till att resa till Kanalöarna, och att skriva brev.

Läs ett smakprov ur boken

Förlag: Brombergs

Så här kommer en snabb recap: vart fjärde år går vi till val och då väljer vi representanter till riksdagen. Det parti eller det block som får mest röster bildar en regering. Riksdagen, eller egentligen regeringen, fattar sedan beslut och stiftar lagar. Dessa beslut och lagar verkställs sedan av olika verk, exempelvis Skatteverket, Banverket, Arbetsförmedlingen, försäkringskassan osv.

Nu när vi klargjort detta kanske media och folk i allmänhet mer nyktert börjar se vem eller vilka som är ansvariga för samhällsutvecklingen. Nu kanske vi kan sluta kritisera verken för deras uppgift är att verkställa riksdagen, regeringen, politik.

Alltså ansvariga för problem i samhället är just nu Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt i spetsen.